Den polsk-litauiske exilförfattaren har upplevt två världskrig och en revolution. Han har sett hur en tredjedel av Warszawas befolkning stängts in bakom murar och sedan förts bort i godsvagnar. Han har märkt hur gränserna befästs och barriärerna höjts. Han har upplevt hur järnridån delat kontinenten. Och mitt i denna historiska dramatik har han själv förvandlats till poet. I boken sätter Miłosz det ena i relation till det andra. Krigen, folkresningarna och kampen för överlevnaden (många av hans vänner var inte lika lyckligt lottade som han själv) förbinds med idéerna, skrivandet och vägen till litteraturen. Redan vid 48 ser han tydligt hur de bägge processerna hänger samman.
I "Mitt Europa" skildrar Miłosz sin bildningsgång från den litauiska barndomsidyllen, genom revolutionen och förbi tyskt pansar. Närkontakten med omvälvningarna präglar hans intellekt och framkallar dess bärande spänning. Å ena sidan tillägnar han sig ett teleskopiskt djupseende och grubblar över historiens mening, eller rättare sagt meningslöshet. Å andra sidan omfamnar han ögonblicket och närvaron då allt framstår som för första - eller sista - gången: "Jag älskade morgondimman, gässens snattrande i gryningen, källans iskalla vatten som piskade kroppen, röken som i kvällningen drog fram på låg höjd och hela denna sänka, där byn låg vid en å som rann mellan aldungar. Detta mikrokosmos var mig alldeles nog ..."
Miłosz poesi är ofta kristalliseringar av sådana ögonblick. Där finns en erotisk spänning som laddar nuet och förenar poeten än med hasselbusken, än med en prickig klänning, än med studenterna i 1960-talets Berkeley: "vårt liv under himlen, och dagen, och den eviga gemenskapen". Dikterna vittnar om ett kosmiskt bindemedel, en kraft mäktigare än tiden och furstarna, som poeten kallar "DET, som jag inte tar på mig att benämna". Men trots att han inte kan benämna urämnet lyckas han mirakulöst nog locka in det i språket. Hans önskan? "Att finna ett hem i en enda mening, koncis, som uthamrad i metall."
Miłosz värld reser sig ur konflikten mellan harmonin och det förintande våldet. Hans ord är märkta av insikten att alla mänskliga ansträngningar är förgäves men också av övertygelsen att varje fingernagel och grässtrå ändå räknas. Det är motsägelsefullt - och Miłosz gör en poäng av att leva och skriva i motsägelsen. I "Mitt Europa" beskriver han sin situation i mitten av 1930-talet, då han studerar i Vilnius: "På ena sidan var Hitlers Tyskland och apokalypsens fyra hästar. På andra sidan var Ryssland. Mellan dem högern, motbjudande och på sikt dömd till nederlag. Mellangrupperna - socialistpartiet, vars ena flygel urholkades av kommunistsympatier, och folkpartiet, kunde inte tillmätas någon betydelse. Parlamentariskt agerande ansågs av min generation som något löjligt." I detta läge blir Miłosz till det yttre marxist, till det inre diktare, en ledande gestalt för den så kallade katastrofskolan i polsk lyrik.
Ideologiskt sett är han ett sällsamt kreatur. En katolik som genomskådar prästernas lögner. En marxist som tvivlar på utopin. En anhängare av den polska kommunismen som fruktar att kommunisterna ska skära halsen av honom. En beundrare av fransk och brittisk högkultur som vänder sig mot ländernas imperialism och slavhandel. En fiende till Stalins totalitarism som förlöjligar den västliga antikommunismen.
Essän blir för Milosz det reflektionsrum där han kan balansera motsägelserna, poesin den plats där han kan skärpa dem. Han skriver att han blir poet först när han inser vad dialektik verkligen vill säga - inte ett fåfängt sökande efter lösningen, utan en förmåga att uthärda och bejaka "spänningen mellan tes och antites". På så vis undviker han att bli lojal "partiförfattare", men faller inte heller ned i motsatta lägret, "de 'oböjligas' moraliska bekvämlighet". Han uppfinner sitt eget, tredje alternativ - och det är förstås därför som vi läser honom i dag.
"Mitt Europa" gavs ut i kalla krigets värsta fas. Åren innan hade efterkrigstidens Europa satt sig i sin nya form. De västeuropeiska staterna retirerade slagna och skamsna från sina koloniala besittningar. EEC bildades 1957. USA hade fått den västra delen av Europa på fötter, Sovjetunionen den östra; men det var oklart vilket system som skulle segra militärt, ekonomiskt och politiskt eller om det skulle sluta med gemensam undergång. Moraliskt sett hade väst redan segrat - tecknen, rykten och rapporter om stalinistiska förtryck hade onekligen bekräftas av händelserna i Ungern 1956 - men segern kom först efter att Väst hade speglat sig i sitt eget mörker, Förintelsen, som enligt Milosz var kolonialismens yttersta konsekvens.
Milosz skriver kort sagt i en geopolitisk situation där det Europa han själv representerar är på väg att utplånas eller försvinna ur sikte, dolt under massgravar och grå socialistisk realism. Att det en gång fanns ett liv där, normalt och oförstört av ideologierna, var inte lätt att se för 1950-talets västerlänning. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Miłosz ursprungliga avsikt: "att föra Europa närmare européerna". Mitt under kalla kriget försöker han rädda ett korn av östeuropeisk kunskap in i det västliga sammanhanget. Vilket? Händelserna i Östeuropa under första delen av 1900-talet lärde oss, skriver han, "det totala engagemanget och sprängde de barriärer som skiljer individen från kollektivet, stilen från institutionen och estetiken från politiken".
Europas snabba förändringar efter 1989 har förnyat boken. Milosz skildrar bland annat hur den polska, baltiska, vitryska, böhmiska och ukrainska landsbygden från 1800-talets mitt "koloniserades", vilket bland annat innebar att småbruken ersattes av storgods, Östeuropas plantager. Västerlandets modernitet hade sin "frontier" inte bara västerut, utan också mot Eurasien. Och vad är det vi ser i dag, om inte en jämförbar kolonisering, dirigerad från Bryssel, Paris, Wien och Berlin? Då som nu rättfärdigades förändringen av imperiedrömmar mot vilka en rad än mer aggressiva nationalistiska och etniska ideologier radade upp sig. Den gamla Europakartan som Miłosz tecknar skiner i dag igenom. Och kanske är det Europa som han skildrar inte så långt borta som det ser ut.
[1]En omarbetat version av texten publicerad i Dagens Nyheter 2011-11-26 som recension av nyutgåva av Czesław Miłosz': Mitt Europa (Övers. Stellan Ottoson, förord av Richard Swartz, Brombers) och Ärlig beskrivning (Dikter i urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, Brombergs)
* Den polska titeln på Miłosz' bok är Rodzinna Europa, vilken kan översättas som Familjär Europa eller Hemlands Europa. Titeln på den engelska översättningen, Native Realm är missvisande eftersom den antyder att bokens huvudtema är berättarjagets sökande efter självförståelse i individualistisk anda och fokuserar på hans psykologiska självsondering. Men Miłosz gör det mycket tydligt i inledningen att detta inte är hans syfte. Snarare vill han förklara vem han är som en representant för den del av Östeuropa som han kommer ifrån och skriva mot den rådande bilden av östeuropéer. Den svenska titeln Mitt Europa är därför mer trogen originalet än den engelska. [red.]